|
Kreodi arkisto |
| Kreodi 1 / 2005 |
|
|
|
||
|
|
|
Under de senaste tio åren har strödda rapporter om studier i skönlitteratur för läkare, jurister, företagsledare och andra yrkesverksamma influtit. Prof. Merete Mazzarella föreläser för medicinestuderande vid Helsingfors universitet och i Sverige arbetar konsult Tina Lindemalm från Landskrona med bl a närvårdare. Hon har också hållit en kurs för närvårdare i Finland i Folkhälsans regi. I Finland har åtminstone Laurea-ammattikorkeakoulu haft kurser med samma inriktning och i boken Opas kaunokirjalliseen lukemiseen (SKS 2003) ger Lasse Koskela och Pasi Lankinen en god bild av vad skönlitteratur kan ge i fråga om i utbildning för det sociala området, handel och administration samt teknik. Vilka är då argumenten för skönlitteratur i högskolor med sikte på yrkesutbildning? Alla är ense om att skönlitteraturen ger möjligheter för studerande att diskutera sitt kommande yrke, bygga på sin yrkesidentitet och vädra karikatyrerna eller de stereotypier och fördomar som finns runt olika yrkesgrupper, men också få syn på det värdefulla, det inspirerande, kort sagt hjältarna i branschen. Genom att läsa påstås man även fördjupa sin empati, sin förståelse för och inlevelse i andra människors liv, vidga sina horisonter och sitt tidsmässiga perspektiv. Koskela och Lankinen pekar också på den tysta kunskap som överförs i arbete genom handlingar eller modeller man iakttar, och i berättande, där värde och moral implicit kommer fram. Skönlitteraturen kan ge oss dessa berättelser. Själv skulle jag prosaiskt vilja tillägga: träning av läsfärdighet. Allt som bygger på den lästekniska färdigheten är till nytta eftersom den ökar läsförståelsen och utvecklar en känsla för olika typer av text, för berättarens röst och perspektiv, frågor om subjektivitet/objektivitet osv. Goda läsare kan snabbare bedöma arten av en text (genre, tema, tidpunkt) och följaktligen snabbare komma underfund med texters kvalitet och användbarhet i studierna och de kan avläsa metadata: vad berättar texten om sig själv och det sammanhang den kommit till i och vad signalerar detta till läsaren? Bristen på dessa färdigheter brottas alla bibliotekarier med i undervisning i informationssökning. På de allmänna biblioteken har det inte alltid varit så lätt att tipsa blivande vårdare eller socialarbetare om skönlitteratur som belyser någon social fråga som familjevåld, arbetslöshet eller någon särskild sjukdom, trots att Bibliotekstjänst i Sverige gett ut förträffliga listor och även böcker som t ex Människan i sjukdom och kris : romaner, diktsamlingar och faktaböcker i urval av Lena Jönsson och Barbro Selander (4 uppl. 2003). I Finland har vi i alla fall kommit en god bit på väg när vi fått Bella : specialtesaurus för fiktivt material under redaktion av Jarmo Saarti (2004; den svenska översättningen av Kaunokki och ett gott komplement till YSA/Allärs). Bl a Åbo stadsbibliotek har länge indexerat skönlitteratur på finska, men på svenska verkar det inte vara så vanligt ännu. På Yrkeshögskolan Sydväst har lektor Barbro Österberg åter en gång initierat arbete med skönlitteratur i undervisningen och tack vare hennes satsning kunde biblioteket på Nunnegatan i Åbo ifjol köpa in närmare 100 titlar skönlitteratur, som registrerades i bibliotekskatalogen med hjälp av Bella. För att göra det lättare för låntagarna har vi låtit klass 84.2 stå också för memoarer, erfarenheter och upplevelser. I valet av litteratur har vi strävat till att få olika medicinska aspekter och sociala frågor mångsidigt belysta, och därför har frågan om skönlitterär kvalitet kommit i andra hand; om det här är rätt eller orätt kan diskuteras. Utbildningsprogrammen i turism och sjöfart köper in en del reseskildringar och inte heller för utbildningsprogrammet formgivning är skönlitteratur främmande. Utbildningsprogrammet för vård och biblioteket har i tre år samarbetat kring författarbesök i Yrkeshögskolan Sydväst. 2002 gästades skolan av Kristina Björklund (temat äldreomsorg, mor-dotter-relation, åldrande) och Vivi-Ann Sjögren (döden, sorg); 2003 Ann-Mari Lindgren (psykiskt sammanbrott, återhämtning), Carola Timper (utbrändhet, sammanbrott, återhämtning) och läkaren Christel Pakarinen (hur bemöta den åldrande vid dödsbädden). År 2004 föreläste Merete Mazzarella och Tina Lindemalm för lärare och studerande en hel eftermiddag. Föreläsningarna har kunnat förverkligas tack vare understöd från Svenska Kulturfonden. År 2005 har Konstsamfundet beviljat medel för ett par författarbesök och tanken i år är att få med den skrivande processen på ett hörn. Ser vi några resultat av satsningarna? Som vanligt finns det inga entydiga svar. Läsning är en intim handling, påpekade Pia Ingström så riktigt en gång i en recension i Hufvudstadsbladet. En text drabbar olika människor olika; mötet med texten är hemlighetsfullt och starkt personligt. Det är en av orsakerna till att det inte alltid är så lätt att diskutera vad man läst även om det lästa gjort ett starkt och bestående intryck på en. Boken var bra, är kanske det enda omdöme man kan stamma fram. Att diskutera upplevelser av böcker på ett djupare plan kräver lyhördhet, takt och diskretion, men att diskutera frågeställningar kring aktuella vårdfrågor och sociala problem behöver inte bli för personligt och kan komplettera torra fakta på det mest underbara sätt. Som MajGull Axelsson, fd journalist men numera författare på heltid sagt: ett skönlitterärt verk ger större möjligheter att närma sig sanningen än ett socialt reportage. Det är också påfallande hur ofta man för närvarande stöter på det självbiografiska skrivandet och livsberättelserna i ny litteratur i sociala frågor, särskilt på finskt håll. Nyttan av att läsa böcker har dessutom alltid varit diskutabel, men någon är nyttan alltid, om ock på sikt. Uppslutningen kring kvällsföreläsningarna hos oss har varit medioker och de författare som skrivit om svåra saker som psykisk sjukdom har man förhållit sig avvaktande till; man har inte kunnat ana sig till det livsbejakande och humoristiska dessa föreläsningar bjudit på eller insett all insiderkunskap en patient kan vittna om, som t ex manipulering av vårdpersonal, kanske just ett exempel på den tysta kunskap, som inte går att läsa sig till eller som en nyss utexaminerad kanske inte kan se till en början. Inom utbildningsprogrammet för det sociala området har studerande haft som uppgift att få ett par frågor belysta av två skönlitterära verk och några vetenskapliga artiklar, varefter de skrivit ett kortare arbete som underlag för diskussioner i kurser i forskningsmetodik och i modersmål. En bokcirkel för personalen har också sett dagens ljus och trots att bara en handfull deltar är diskussionerna livliga i en varm och inspirerande atmosfär. Det kommer förmodligen alltid att kräva ett särskilt engagemang och särintresse för att skönlitteraturen skall ta plats i den yrkesinriktade utbildningen och många gånger kan den vara en dagslända. Och varför inte? Den är vacker som sådan - och det här är en genre som åldras med ett visst behag. När det är dags igen finns böckerna i biblioteket, redo att dammas av och finna vägen till nya läsare, nya studerande. |
|
|